P.S I love You

Det skulle kanske vankas utgång och trevligheter, men jag var inte jättepepp. När jag sedan såg att P.S skulle gå på tv så var det avgjort.

Kände bara för att sitta ensam och lipa och känna hur bra jag har det :)

För P.S I love you är nästan den enda filmen som får mig att gråta, och det garanterat också.

Försökte mig på boken när jag hittade den också, men det gick inte alls... Pallade inte med att läsa mer än någon sida.

När jag köper böcker köper jag alltid sånna där böcker. Sånna som får mig att lipa så mycket som möjligt. På stränderna och bussarna i asien satt jag och grät flera gånger i vintras. Helst ska dom vara verklighetsbaserade eller självbiografier.

Böcker om folk vars liv stannar helt i nåt fruktansvärt. Föräldrar som är med om det värsta. Jag vet inte varför jag gör det, jag har ingen aning. Men det känns (kanske inte bra, men det känns nåt) att bara gråta och tycka så fruktansvärt synd om någon som det verkligen Är synd om.

Jag lever mig in i det, sätter mig själv i deras situation och känner nåt.

Man har det så bra, vi har det så bra. Jag har det bra. Ibland kanske man inte tänker på det.

Från de första minuterna av filmen tills slutet har jag snyftat. Ibland storlipat.

P.S. I love you all.