Tillbaka för att stanna?

Har tänkt flera gånger att jag borde börja skriva igen. Mest för att det liksom är bra att skriva av sig, för att jag är en grubblare av rang som behöver få ut lite av allt som ältas om och om igen i mitt huvud.
Tänkte att jag skulle ju kunna skriva på ett dokument på datorn bara, för egentligen finns det väl en del saker jag tänker och vill skriva av mig om som inte borde läsas av vänner, kollegor eller bekanta så det är egentligen dumt att skriva offentligt.
Men då känns det på något sätt helt meningslöst. Samtidigt som jag inte vill att någon som känner mig läser. Samtidigt kan det väl också finnas en tanke om att det hade varit bra om vissa råkade läsa. Jag försökte anonymisera bloggen något, bytte adress och visningsnamn och så. Samtidigt vill jag ju inte ta bort allt det där som jag tidigare har skrivit och lagt upp bilder på så det får vara kvar.
Kanske ramlar någon över bloggen någon dag och får läsa de tankar som jag inte vågar yttra. Det finns mycket man vill säga och våga prata om med sina vänner, men som liksom inte blir sagt. Antagligen för att vi känt varandra så länge att våra roller, samtalsämnen med mera redan är satta och för lång tid har gått för att förändra något.
Jag vill skriva av mig om mina tankar om denna komplicerade vänskap. Mina tankar om mitt arbete, minst lika komplicerat detta. Mina tankar om min familj. Tankarna och lyckan över mitt perfekta förhållande. Tankarna om barnuppfostran.
Jag tänkte börja skriva när jag pluggade och stressen var som störst, skriva av mig för att underlätta på något sätt.
Och i väldigt många år har jag tänkt skriva en handbok till mig själv angående barnuppfostran. Jag har så jäkla mycket tankar om barnuppfostran och hur jag vill vara som förälder. Med detta följer också oron över att inte kunna bli mamma. Skulle också vara anledning att skriva av sig. Men framförallt vill jag ha en handbok med mina tankar om föräldraskapet nerskriven.

Jag önskade att jag återupptagit detta kanske redan i höstas eller förra senvåren. När det var riktigt tufft. Kanske när jag sade upp mig på mitt förra jobb redan.
När C-uppsatsen blev underkänd och jag skulle ha examensfest. När jag började mitt nya jobb i höstas och kände mig totalt under isen.
Det hade kanske varit lärorikt att kunna läsa när det nu sakteliga börjar gå bättre.
Kanske kommer jag skriva om mitt perfekta förhållande och senare känna sorg när jag läser hur bra vi haft det om vi längre fram inte har det lika bra.

Jag tänker att det finns mycket att skriva om, skriva av mig, för att kunna släppa vissa tankar och gå vidare.

Vi får se, kanske blir det inget av det, men jag har gått det senaste året och formulerat blogginlägg i huvudet och det är nog bra att skriva av sig lite. Men samtidigt vill jag inte sätta någon press på mig själv att jag måste skriva, det finns tillräckligt med press som det är!

Vi hörs nog av!